En berättelse blir till i mötet med läsaren, i läsarens huvud. Förståelsehorisont är en term som betecknar vår förmåga till förståelse av en text eller en händelse. Vid möten med andra och deras kunskap kan den personliga horisonten vidgas. Om du skriver för barn och ditt ord och budskap står i alltför stor kontrast till barnets förståelsehorisont, möts inte barnläsaren och du som författare. Klyftan mellan eran kunskap, livserfarenhet och referenser blir för svår att överbrygga för barnet. Lagom klyfta, en utmaning för båda, kan däremot bli oerhört fruktbar och spännande. För både barnet och dig.

Författaren Ulf Nilsson beskriver skillnaden mellan att skriva för barn och för vuxna i boken Att skriva för barn så här: ”… om vuxenlitteraturen handlar om vem som sköt det dödande skotten, handlar barnlitteraturen om vad döden är och ett eventuellt liv efter döden!”
Fast nog finns det vuxenlitteratur som handlar om döden och ett eventuellt liv efter detta.

Anpassningen innebär också att förhålla sig till att det ställs krav utifrån. Människor från bokbranschen, från skolväsendet och föräldrar har ofta många synpunkter på barnlitteratur, en typ av synpunkter som inte framkommer på samma sätt för författare som skriver litteratur för vuxna. De pedagogiska och/eller moraliska kraven kan vara och är stora. De var tydliga i barnlitteraturens barndom och de är omdebatterade och tydliga än idag. Att det finns krav utifrån måste man vara beredd på om man skriver för barn och unga, oavsett vad ens egen utgångspunkt och inställning till det är.

Författaren Inger Edelfeldt, som skriver både för barn och vuxna, säger följande om skillnaden:
"Någon har sagt – inte jag – att om man skriver en ungdomsbok, lämnar man lite utrymme för hoppet, skonar läsare från vissa saker /…/ i grunden är det nog så. /…/ Skriver jag en ungdomsbok beror det nog på att. den kretsar kring ett tankekomplex, ett problem eller en känsla jag hade när jag själv var tretton–fjorton år. I en vuxenbok kretsar det kring en vuxen människas tankegångar." ur Att skriva romaner och noveller av Lars Åke Augustsson.
Och där beskriver hon nog en nyckel till skrivandet för unga. Fångar man tanken och känslan kring problemet som ett barn eller tonåring har, då följer språket, berättarperspektivet och tilltalet ofta med.

Samtidigt kan man här ytterligare argumentera för att det inte finns någon skillnad. Glädje, skräck eller kärlek upplevs på samma sätt oavsett ålder, och jag uppmanar gärna dig att verkligen känna efter hur det känts i en konflikt du haft/har som vuxen, fånga känslan och försöka översätt den till en liknande konflikt, men i ett barns perspektiv.

Det är en vanlig uppfattning bland människor som inte har skrivit en barn- eller ungdomsbok att det är lätt. ”En barnbok slänger man ihop på en kvart! Det är ju så lite text!” Om det inte var någon konst skulle var och varannan människa tota ihop geniala barnböcker. Det gör de inte. Och det är inte för att de inte vill – det kryllar av människor med författardrömmar. De gör det inte därför att de inte kan eller för att de inte prioriterar att lägga tid och energi på att skapa en litterär berättelse med kvalité nog.

Det finns mycket att säga om barnlitteratur, eller om litteratur över huvudtaget. Ytterliga några tankar kring skillnader och likheter:

”Vuxna behöver vuxenlitteratur, om detta råder inga tvivel. De lär sig inte bara språk utan hela världen genom berättelserna, de socialiseras, lär sig moral, förstår hur de förväntas agera och reagera, lär sig människans historia och vidgar sin horisont.”
Från början stod det förstås ”barn” och inte ”vuxna” i Lotta Olssons text om barns läsning i Dagens Nyheter.

För att motverka de försämrade läsvanorna ger förlagen ut allt mer lättlästa böcker, medan Aidan Chambers, den engelska författaren och läsförespråkaren, helt frankt säger:
Varför skulle en bok behöva vara lättläst? Huvudsaken är ju att den är bra!
 

<  I begynnelsen var berättelsen

Barn och deras läsning >