Kan vi förstå barn? Borde de inte få tala för sig själva? I ett vidare litteraturbegrepp går det att översätta frågan till annan litteratur. Kan överklassen skriva för och om underklassens frigörelse, får förtryckarna föra de förtrycktas talan? För barnen är i förhållande till vuxna faktiskt en förtryckt grupp. 
”Barnlitteratur skrivs av en socialgrupp för en annan socialgrupp, av en grupp som har makt för en grupp som är maktlös och förtryckt; ekonomiskt och ideologiskt. Barn i alla samhällen saknar ekonomiska resurser, saknar rösträtt och är beroende av vuxna på alla tänkbara sätt /…/ Och paradoxalt nog tillåts barnen, i skönlitteraturen skriven av vuxna, till de ungas upplysning och nöje, vara starka, rika, mäktiga och oberoende, fast oftast enbart på vissa villkor och under en begränsad tid. Och man kan som Pippi visa att normen, d.v.s. vuxenvärldens syn på tillvaron, inte alltid behöver vara norm.”
Ur Maria Nikolajevas "Barnbokens byggklossar".
                     
Den stora skillnaden jämfört med annan litteratur är förstås att vi alla har varit barn! Vi kan minnas och hämta erfarenhet ur vår egen barndom, och det är en viktig skillnad.
Trots att många barn- och ungdomsboksförfattare hävdar att de skriver för sitt eget nöjes skull eller för barnet inom sig, så måste man som författare ta viss hänsyn till läsaren. Förutom förståelsehorisonten handlar det också om att vara på samma nivå som barnet, inte genom att krypa ner på knä och börja prata barnspråk, utan genom att bli jämlikar, ta barnet på allvar och försöka samtala, med hjälp av leken, humorn och allt det där andra som ingår i livet.

Vad är ett barn egentligen? Hur ser du själv på begreppet "barn"?
Din egen inställning till vad ett barn är kommer nämligen att påverka hur du kommer att skriva för barn.
Läs gärna Maria Nikolajevas adaption om barnet nedan.

LL-förlaget ger ut litteratur som vänder sig till läshandikappade vuxna och de har flera svårighetsnivåer på sina böcker, allt för att anpassa sig till läsarens förmåga att tillgodogöra sig det skrivna.
Dessa nivåer och indelningar skulle man i princip kunna sätta på barnböcker också, där Lättast blir likamed bilderböcker, Lättare blir kapitelböcker med eller utan illustrationer för lågstadieålder och Lätt blir böcker för mellanstadiebarn.

Lättast: Bilderna är det som bär berättelsen. Mycket lite text, enkla meningar och korta rader. Lätta kapitelböcker där handlingen utspelas i vardaglig miljö och har få personer. Ordvalet är enkelt, meningarna korta, med många illustrationer.

Lättare: Handlingen är enkel och väl disponerad, ord och uttryck är välkända, meningarna korta. Böckerna är oftast illustrerade, men kan också sakna illustrationer.

Lätt: Tjockare kapitelböcker med längre meningar och ovanligare ord. Bisatser och bildspråk förekommer. Handlingen kan hoppa i tid och rum och ha ett större persongalleri.

Några fler nivåer har LL-förlaget inte, men omfördelat till barn- och ungdomslitteratur blir nog nästa steg ungdomsboken, eller det som också kallas för 12+ och över det har man snart kommit till den gränsöverskridande litteraturen, den som ibland numer kallar sig för litteratur för "unga vuxna" och som också läses av vuxna.
 

< Barn och deras läsning

Barnlitteratur i ett historiskt perspektiv >