Många sociala rörelser fick fäste i början av 1800-talet och det skrevs även barnböcker med socialt engagemang. Exempel på detta är Oliver Twist av Charles Dickens och den svenska Barnen från Frostmofjället av Laura Fitinghoff som även filmades tidigt (därav det speciella barnfilmpriset Gullspira under Guldbaggegalan, en staty som föreställer geten Gullspira som följer barnen i deras vandring över fjällen).

I inledningen av 1900-talet började barnlitteraturen för första gången tas på allvar. Den fick egna tidningar och flera priser, såsom Hans Christian Andersen-medaljen och tyska Deutscher Jugendliteraturpreis. I Sverige instiftades Nils Holgersson-plaketten och Elsa Beskow-plaketten.
Svensk barnlitteratur hade flera guldåldrar under 1900-talet. Med jultidningar som Jultomten (1891) och senare Bland tomtar och troll (1907) fick både illustratörer och sagoberättare utrymme att skriva och illustrera barnberättelser som fick stor spridning.

Efter andra världskriget kom en ny tid då framsynta pedagoger och psykologer talade om fri fostran, utan tvång om att bocka, niga och tiga när vuxna talar. Fri fostran innebar för dessa förespråkare inte fritt från fostran, det innebar fostran med respekt för barns känslor, tankar och vilja. En ny typ av barnlitteratur föddes, delvis i skuggan av det hotande kriget eller i minnet av det.
1945 brukar räknas som det årtal då den moderna barnboken föddes. Det var det år då Astrid Lindgrens andra bok, den första om Pippi Långstrump gavs ut. Den finländska författaren Tove Jansson debuterade med boken Småtrollen och den stora översvämningen, som var den första boken om Mumindalen, och Lennart Hellsing debuterade med Katten blåser i silverhorn. Dessa tre författare har gett en enorm påverkan på svensk barnlitteratur.
Under 50-, 60- och 70-talet fortsatte litteraturen att utvecklas och en mängd vågade ungdomsromaner kom ut – en tradition som följde med in i 2000-talet.

Respekten för barns känslor, tankar och vilja brukar ofta lyftas fram som det som utmärker god litteratur för barn. Samtidigt påtalar flera av våra främsta och mest omtyckta barnboksförfattare, som Barbro Lindgren, Tove Jansson och Maria Gripe, att de skriver för sig själva, om människor och ur ett allmänmänskligt perspektiv. 

Trenden bland det som ges ut i bokform för barn och unga läsare tycks fortsätta på samma linje: böcker där författaren vågar ifrågasätta och skriva om det som berör eller är svårt. Samtidigt som det även ges ut sådant som är pedagogiskt skrivet, avsett för nöje och/eller läsinlärning.